Dagens i-landsproblem

Vanligtvis brukar jag ta mig igenom saker jag ogillar med ett så sammanbitet ansikte jag kan. Visserligen dyker någon grimas upp, annars hade det varit att sudda ut min personlighet helt. Jag kommunicerar med miner. Men så finns det en sak jag har sjukt svårt för.

Jag ombokade tiden två gånger - faktiskt med goda skäl. Men idag försökte jag pracka på mamma tiden istället för mig. "Du behöver det faktiskt, jag kan ta det en annan gång!". Mamma svarar med sin mest seriösa blick och röst att jag behöver det minst lika väl. Jag tar ett djupt andetag som får med sig mängder av obehagskänslor ned i magen och sväljer min stolthet.

När klockan är för mycket upptäcker jag dess innebörd och springer ut till bilen med ett hastigt farväl. Det är dags.

Jag kör ansvarslöst, missar lite döda blickar, blinkar för sent och svär över en mopedist som fått för sig att ligga bakom mig. Men jag kommer fram.

Jag kliver in genom dörren som har en klocka fäst över sig. Entrébjällran likställer mig med en ko och jag funderar på att springa ut igen. En hund hälsar mig välkommen och jag känner mig genast betydligt säkrare. Sedan ser jag henne. Frisören. "Hejhej." Jag skulle ljuga om jag sade att det var kul att se dig.

"Hej, oj, här var det slitet." Det var hennes hälsningsfras. Förhoppningsvis syftar hon på håret.

Min strategi med hår brukar vara ju större, desto mindre fokus på de enskilda hårstråna. Det fungerar inte med dem som jobbar med hår. Därför brukar jag undvika sådana personer. Annars börjar jag med balsam, sedan om det fortsätter krisa lägger jag ner otaliga minuter på att kleta in den döda materian med en inpackning vars bäst-före-datum förmodligen är alldeles för gammalt. Ser den döda materian fortfarande död ut, skaffar jag mig en hårsnodd och väntar in i det längsta med att göra det ödesdigra samtalet. Men nu var det alltså gjort.

Det är dyrt, det konstateras att jag missköter mig, att jag stöttar deras verksamhet alldeles för sällan, det blir kort och mina planer når aldrig fram till saxhållaren. Jag har aldrig sådana kommunikationssvårigheter med någon annan som jag har med frisörer.

Där sitter jag i en stol med skynke runt omkring mig, med samma praktiska funktion som en tvångströja, och får håret kammat rakt ner i ansiktet så jag ser ut som tjejen i The Ring. För att bättra på situationen ytterligare ska man döprata med människan som har en sax i närheten av ditt huvud.

Och, med lockigt hår ska resultatet alltid bli sött. Sött innebär ett kramande av håret som sätter mig i samma kategori som den klassiskt käcka 45-åringen.

- När klippte du dig senast?
- Det vet jag faktiskt inte.

Jag ljög. Jag vet precis när jag klippte mig sist. Det var i augusti. Nio månader sedan. De vill ha mig där var tredje. Jag hatar att ljuga, dessutom är jag kass på det och jag kan svära på att hon genomskådade mig.